Dykcert och lyxmiddag

Vi har varit på semester! Från förra fredagen till i måndags unnade vi oss att åka iväg till havet, närmare bestämt till Sabang, Puerto Galera.Vi gick hemifrån vid sjutiden och skulle ta en minibuss ner till södra udden av Luzon, ön vi bor på, för att sedan byta till båt. När vi kom fram till busstationen lyckades vi med nöd och näppe klämma in oss allihop i en, då nästan full minibuss. Den var byggd för sisådär 10 filippinare, vilket jag tidigare nämnt inte är detsamma som 10 svenskar. Efter att vi äntligen fått plats och man trodde att vi skulle åka, så skulle vi bara pressa in fyra passagerare till, vilket slutade med att vi var 17 personer plus förare. Trångt var bara förnamnet..
Nät vi kom fram till hamnen vi skulle åka från, Batangas, skulle vi hitta rätt båt utan att bli totallurade på pengar, vilket inte var det lättaste när det tillkom massa extrakostnader som såklart inte annonserades ut direkt. Men, tillslut satt vi i en sån där lång båt med hemmagjorda pontoner på sidorna, byggda av bambustammar, som knakade oroväckande. När vi skulle dra upp ankaret och äntligen styra iväg, så fastnade såklart ankarlinan i propellern. Man skulle då kunna tro att besättningen skulle leta fram någon form av verktyg eller liknande, men det som drogs fram var ett cyklop. Biffen fixades och vi var äntligen påväg! Det var ganska vågigt och det stod på uppsatta skyltar att man skulle hålla i eller ha på sig flytväst under hela resan. Det struntade vi i och kom fram hela ändå.

 

Väl framme hittade vi boende och jag och en reskamrat påbörjade vår dykcert-kurs. Kanske något av det häftigaste jag gjort! Som att simma runt i ett akvarium, med clownfiskar, koraller i allsköns färger, sköldpaddor, you name it. Fantastiskt! Vi fick göra sammanlagt fem dyk och en hel del teoriplugg innan vi äntligen fick det eftertraktade certifikatet i handen. Så nu är vi redo på riktigt för vårt semestrande när vi är färdiga här i Santa Rosa.
Sabang var ett trevligt ställe, mest inriktat på dykning. Hade varit fint att få titta runt och upptäcka lite omgivningar, men det fanns det inte tid till, när vi höll på med dykkursen. Sparar det till Palawan kring jul, istället. Man har verkligen fått mersmak och vill helst åka på en gång men vi har några rapporter att skriva till vår kurs, så vi får snällt hålla oss hemma.

Häromdagen blev vi bjudna på buffé av och med högsta hönset i skolan, någon form av rektor, el. dyl, på ett superflashigt hotell i Manila. Det var som att komma till himlen. Allt vi saknat i matväg fanns där, rökt lax, sushi, caesarsallad, kapris, bröd som inte var sötat, choklad, kaffe, ostbricka, rödvin... Låg på gråtens rand nästan hela tiden, av lycka.

 

Nu är vi tillbaks på vår ris- och nudeldiet och det känns inte riktigt lika roligt som innan..

Bråda dagar

De senaste veckan har varit ganska hektisk, trots att allt går långsamt i den här värmen. Första deluppgifterna vi har i kursen ska skickas in på fredag och det tar längre tid än jag mindes att skriva på formell engelska.. Men emellanåt har vi gjort många spännande saker;
I lördags var vi i Manila för att följa med tredje- och fjärdeårseleverna på simulatorkörning. Detta var deras femte respektive sjätte körning under hela utbildningen, jag skäms när jag tänker på hur mycket vi har fått använda våra simulatorer i skolan.. Det var på det hela taget en schysst anläggning, påkostad och fin. De hade läst precis samma kurs som vi läste innan vi åkte = extra spännande att se hur de läste den!

När vi observerat klar gick vi och "mallade" lite, som sig bör. Planen var The Mall of Asia, Filippinernas största köpcentrum, men vi fick nöja oss med åtta-nio stycken som var sammankopplade i någon form av ljusgård.. Dock börjar det tappa tjusningen att fönstershoppa när man gör det så ofta, jag förstår inte hur det kan vara skoj varenda söndag..

Det blev inget födelsedagskalas i lördags men väl kyrkbesök i söndags. En surrealistisk upplevelse, från början till slut. Kyrkan låg i en turkos lagerlokal av korrugerad plåt på en industritomt, inne satt man på plaststolar framför en scen där det pågick någon form av powerpointpresentation under hela gudstjänsten. Den visade även sångtexten till låtarna man sjöng, varför hela tillställningen fick något slags karaoke-skimmer över sig. Folk var väldigt...hängivna på ett lite läskigt sätt, men stämningen var trevlig och det avslutades med att vi fick en bön lästa till oss. Nu kan jag checka av det på min livslista!

Nu har vi spenderat eftermiddagarna på hemmaplan, vilket har varit skönt. Då har vi farfarn i huset som fungerar som hustomte. Han envisas med att prata Tagalog, vilket är förståeligt då hans engelska är knapp, men det tar liksom aldrig riktigt slut, han pratar på som bara den. Och så kan man svara på svenska och ha en ganska trevlig, om än kort pratstund, då den inte riktigt leder någonvart. Gullig är han i alla fall, nästan inga tänder och väldigt kort, precis som det ska vara!

Äventyret fortsätter

Veckan har gått väldigt snabbt, ändå är det svårt att förstå att vi bara varit här sedan i tisdags. Har hunnit hända så mycket sen dess..
Vi har slutat med havregryn till frukost, det var dyrt och inte så hemskt gott. Nu köper vi istället frukost av en russinskrynklig tant som kommer förbi huset klockan sex på morgonen och ropar något vi ännu inte förstår, men som borde betyda något i stil med "kom och köp!". Hon har en uppsjö av rätter, nya varje morgon. Vi har provat på (reserverar mig redan nu för stavfel..) Lugo, någon sorts soppa med gryn och ett kokt ägg. Helt okej, mättande och bra. Pancit, lite av en favorit, som är nudlar med grönsaker, kyckling och lime. Sopol, en soppa med makaroner, kött och lite obestämbart. Också helt okej. Man kan avsluta med en efterrätt i form av mjuk riskaka med rostad kokos, tillagad i bananblad. En rätt och en efterrätt till det facila priset av 30 pesos = 6 kronor. Billigt och fantastiskt spännande!

Vi är fortfarande precis lika uttittade som innan, i Supermallen som ligger nära oss gömde sig expediter, fnissade, bakom disken när vi kom. Vi har även blivit fotograferade, man känner sig väldigt uppmärksammad, utan att egentligen alls förtjäna det. Mycket märklig känsla..

Schemat för våra veckor här börjar på uppbokat, imorgon ska vi på födelsedagskalas hos en tjej, vars son fyller två år. Ska bli riktigt spännande att se hur ett sånt spektakel går till. På söndag ska vi följa med familjen vi bor hos till kyrkan, någon form av Gospelkyrka ska det vara, enligt utsago. Efter det, kanske lite "malling" om man vill gå in för den filippinska livsstilen. Malling innebär att man går till närmaste galleria och fönstershoppar järnet, helst hela dagen.

Overall, en mycket bra känsla infinner sig när man är här. Kanske speciellt under transporterna som är så härligt dödsföraktande så det liknar ingenting. Vi åker tricycle, en moped med sidovagn, som det normalt får plats fem filippinare i. Det är inte detsamma som fem svenskar, kan tilläggas, varför det känns som att hjulen ska vika sig inåt och sidovagnen ska lossna när vi åker. Att tänka på säkerhet går inte alls, då blir man säkerligen galen. Därför kör vi på den mer glada stilen..

Äventyrens äventyr

Här skulle det egentligen komma en uppdatering angående vilken båt jag skulle kunna tänkas spendera den här praktikperioden på. Så är icke fallet, jag är nämligen i Manila, på Filippinerna, i två månader framöver. Detta tack vare en kurs i interkulturell kommunikativ kompetens (som inte alls är så högtravande som den låter..) Vi, jag och fyra grabbar från min klass, har planerat och förberett oss sen i somras på det här äventyret, som verkligen verkligen känns som ett äventyr! Tanken är att vi ska spendera tid på en sjöbefälsskola på Filippinerna, undersöka hur de som läser samma kurser som vi har gjort, läser dem, hur samspelet mellan lärare och studenter är, vad studenterna gör på fritiden, osv. och jämföra detta med vår egen vardag. Förhoppningsvis kan det göra oss mer förstående för kulturella skillnader och likheter och agera på bra sätt.

Nog om det formella, nu är vi framme! Vi landade sent igår kväll, efter en 24 timmar lång resa med ett niotimmars-pitstop i Beijing. Först av allt, Beijings flygplats var något i hästväg, det arkitektoniska mästerverk den flygplatsen utgjorde gjorde en stum. Allt var uttänkt, in i minsta detalj, geometri, symmetri (Kolla taket...) Obeskrivbart!

Manilas flygplats däremot var mer av ett organiserat kaos, en "kö" som var lika lång som den var bred, en taxizon av samma proportion. Där fanns dock en taxi som tog oss till hotellet där vi skulle sova, efterlängtat! Halv två stupade vi i säng, dödströtta efter dygnande och alla intryck.
Imorse blev vi hämtade och körda till vårt hus där vi ska bo den kommande månaden. Vi bor i ett område i en stad, söder om Manila, hos en familj med en bortrest pappa, en fantastisk mamma som vill adoptera oss alla efter bara en kväll, och två barn i övre tonåren.
Efter en rundtur på skolan, inklusive uttittning av alla elever, åkte vi hem, tog en jeepney (gamla amerikanska jeppar från andra världskriget som dekorerats in absurdum, som används istället för bussar) till en Hypermarket och handlade frukost, sen hem och förberedde oss för morgondagen, då börjar vi våra observationer på studenternas lektioner.

Nu på med fläkten för att kunna sova i den här 26-gradiga värmen. Magandang gabi!

Sommartillägg.

Nu är det sommar, sommar betyder båt. I alla fall för såna som mig. I år blir det dock inget seglat, det hinns inte med. För i sommar jobbar och praktiserar jag!
Just nu tillbringar jag dagarna ombord på fartygen Teaterskeppet och Södertörn. Den ena; en flytande konferensanläggning med inbyggd teater, restaurant osv. Den andra; en högst ordinär skärgårdsbåt som går bokade turer och turlisteturer ut i skärgården. Variationen är perfekt! Ena dagen får jag servera snittar och champagne, andra dagen lägga landgången och plocka upp gods från kajen.
Senare i sommar är det planerat att jag ska ut på praktik, just nu ser det ut att bli Viking Lines fartyg Rosella som går mellan Kapellskär och Mariehamn. Man lär bli bra på att lägga till (även där)..

Cargo check - bästa träningen!

Nu är det inte långt kvar till land, ETA tisdag morgon. Hittills har vi haft lastkontrollering, cargo check, varje dag, vilket innebär att man kollar så att alla bilar är ordentligt surrade och så. Nu när det gungar en del står bilarna och suckar, och då får man vara extra observant, så ingen surrning lossnar eller slackar. Har inte behövt träna någonting sen vi började med cargo checken, det är rätt jobbigt att kliva över sisådär 2000 bilsurrningar som sitter ungefär i knähöjd. Efter ett tag får man in tekniken, men då är det bara ungefär en muskel som tränas, den är fan massiv nu..

På tal om träning så har det inte blivit så mycket alls på den här resan. Jag skulle vilja skylla på rullningen men det vore att fara med osanning. Däremot är maten nyttig, det är bra. Eller nyttig och nyttig. Igår fick vi Wallenbergare, de godaste jag ätit. Imorgon blir det festmiddag då mässman fyller år, det ryktas om rödbetstimbaler till förrätt, oxfilé Wellington till varmrätt och så en nätt, vit chokladmousse med lingon. Tror det kan bli det bästa någonsin.

Idag har vi ägnat oss åt lite äkta sjömanskap, lagat trossar. Nålarna var minst sagt vassa, stora, tyget tjockt. Tamparna som var av syntet brände vi av med en gasolbrännare, lite som med tändare...fast större.. Men det blev riktigt snyggt, även om jag mest fick stå och se på. Som vanligt tyckte matroserna att det var alldeles för tungt och svårt för mig och idag orkade jag inte ryta ifrån. Jag ska skärpa mig!

Har även lyckats deala till mig att jag ska få låna en kamera; bilder kommer snarast! Tålamod, tålamod.

Upptäcksfärd på Atlanten.

Nu är vi ute på det stora blå. Gårdagen bjöd på mycket soligt och fint väder, dock en hel del dyningar. Idag är det som vanligt ute på Atlanten; grådis och vågigt.

Jag har tillbringat dessa två dagar inne på överstyrmans kontor, Ships office, även kallat "shit office", "chips office" etc. Jag tycker bäst om när det gör skäl för namnet chips office, vilket inte inträffat än.
Anledningen till att jag har varit där är för att jag lärt mig om båtens ballastsystem. Det är inte så ruskigt komplicerat som jag ville tro först, det gäller mest att öppna alla ventiler i rätt ordning och se till så att pumparna inte suger luft och så. Det är lite svårt att få förståelse för systemet när man sitter och klickar på symboler på en datorskärm, så jag har varit nere på upptäcksfärd i maskin och försökt lokalisera de olika tankarna och ventilerna. Mycket lärorikt! Så nu tror jag faktiskt att jag kan lite om det här..

Kvällen kommer bjuda på fyrmanswhist-turnering och lite barhäng. Saker känns mycket bra just nu!